Recensioner, urval

 KYRKANS IDEAL PÅ ALLVAR

Utställningsestetiskt Forum, september 2018

Tilliten och rädslan
Installation av Lotta Lagercrantz i Vamlingbo kyrka, södra Gotland 2018
Bok med samma titel, redaktör Wilhelm Östberg

Under sommaren 2018 har en konstutställning om flyktingar och flyktingpolitik visats i Vamlingbo kyrka på Gotland. Skir konst och starka berättelser ur samtiden intill medeltida motiv om medmänsklighet och fristad. Ingela Lind har besökt en tålig och poetisk utställning som tar fasta på det viktiga i att upprätthålla ideal och personligt mod.

Vamlingbo kyrka är en treskeppig katedral från mitten av 1200-talet. Häpnadsväckande vacker med fritt målad dekor rymmer den en unik korbild på den helige Kristoffer bärande Jesus över en flod. Följer man Kristoffers ben som likt trädstammar försvinner upp mot kyrkvalvet blir Jesusbarnet ett flyktingbarn som just i detta nu räddas över ett hav. Och världshavet böljar likt kinesiska tuschornament över den medeltida muren.

Det är både nu och då, urgammalt och modernistiskt. Samt kosmopolitiskt. De gotländska kyrkorna smyckades av icke-svenskar och rymmer avtryck från många hörn av världen.

Därför smälter utställningen Tilliten och rädslan. Från flykt till väntan in i omgivningen. Vid första ögonkast tycks den till och med insmugen bland pelare och valvbågar. Intonad i kyrkans pastellfärger. Men texterna visar sig vara rena bomber. Deras plädering för medmänsklighet är kristendomens urgamla trosideal tagna på största allvar.

Det här är berättelsen om de 98 asylsökande som i november 2015 anlände med buss till Burgsvik på södra Gotland. På många sätt är det en lycklig historia. Hur denna bygd med stor egen arbetslöshet öppnade sig för flyktingarna. Hur frivilliga ställde upp, hur folk fick jobb och hur nya vänskaper utvecklades.

Jag tror att Sudrets kosmopolitiska förflutna underlättade. Problemet var snarare Migrationsverkets regelverk, bedömningarnas godtycklighet och politikernas ökande populism än misstro från bygdens invånare. För trots ett lyckat Ebo-boende (”Eget boende”) och ovanligt välfungerande integration följer nu avslag på avslag.

Allt detta skildras också i den täta lilla bok som ges ut i samband med utställningen. Där finns en rad viktiga fakta kring den tvära omsvängningen i svensk flyktingpolitik sedan dess öppna famn år 2015. Där finns också en rad personliga vittnesmål både från asylsökande och Suderinvånare. Från nykomlingar som ofta åberopar Gud och från stadiga fastboende gotlänningar som genom en självklart positiv attityd bara vill hålla liv i sin svenska barndomsmoral.

Egentligen inga stora ord. Mest enkel medmänsklighet. Utställningen är inte heller storslagen, varken med sina högar av skor, sin flaskpost eller sina referenser till främlingsfientligheten och rasismen kring 30-talet.

Men den är tålig, seg och istadig. Ibland poetisk. Och den får mig att inse att just detta är kärnan. Att i det mest vardagliga försöka leva sina ideal. Att hålla fast vid ett personligt mod.

Text: Ingela Lind
IL är journalist och konstkritiker.

Susanne Slöör i Omkonst om utställning på Konstakademien, Stockholm:

”Herrarna är politik och makt. När jag arbetar med dem märker jag också hur de är mina projektioner. De är visionärer, strebrar och skuldbeläggare. Men det är också jag.” (Lotta Lagercrantz)

Herrarna i Lotta Lagercrantz tappning är rätt små och ömkliga figurer. Huvudformen sitter på en hårt lindad kropp. Kärnan av gjutet byggskum täcks av en skyddande hud av tidningspapper. Dagspressens rubriker om alla världens illgärningar och bilderna av missdådare hjälper till att berätta sin utvalde herres historia.
    Lotta Lagercrantz mixtrar leklystet med sina dockor och bearbetar sin egen maktlöshet eller vilja till makt. På Konstakademien har de små kraftlösa maktpaketen placerats i grupper som Lagercrantz i tanken dirigerar och låter agera. I ”dockskåpsleken” ingår ”medlöparen”, ”diktatorn”, ”pedofilen” och  “nattklubbsmannen”.
     När Lotta Lagercrantz friskt bjuder på sina visioner om rötterna till världens ondska skapas en direkthet som stundtals påminner om debattsituationerna i morgonradions ”Ring P1”. Stundtals är de brännande klarsynta. Stundtals är de outhärdligt förryckta. Men med humorn och en bitande självreflektion som ledsagare förfaller inte spelets ledare till en alltför ensidig eller förgrovad beskrivning av världen. Snarare bjuder Lotta Lagercrantz alla vanmäktiga i vardagen på en möjlighet att tillfälligtvis kasta om perspektiven. Att förminska den överlägsne är en effektiv strategi för att nå upprättelse och skapa en läkande balans.
    Något påminner det om barnets kompenserande lekar med sitt ovanifrånperspektiv i förhållande till de ingående tingen i lekens spel med relationer.

På ett utmärkt vis levandegör Lotta Lagercrantz hur viktiga positionerna är (direkta och indirekta) som konstnär, verk och betraktare intar i ett rum. Och finns det ett mer effektivt sätt att punktera inrotade föreställningar än att dra ett löjets skimmer över dem.

Lars-Erik Selin i Svenska Dagbladet om utställning på Gröna Paletten, Stockholm:

”Lotta Lagercrantz får det att spritta till /…/ det omedelbara och oreflekterade för att skapa ett sant uttryck.”

Stig Johansson i Svenska Dagbladet om utställning på Färg och Form, Stockholm:

”…bilder av kor och kalvar. All deras levande kraft i knyckiga rörelser är kongenialt återgiven … I akvarellens medium förändras hennes uttryck radikalt, anslaget mjuknar när hon går in i skogars lummighet. Känsligt får hon fram det silande ljusdunklet mellan trädstammarna – en naturupplevelse av äkthet och värme.”

Lasse Jonsson i Östgöten om utställning på Stenhusgården, Linköping:

”Lotta Lagercrantz akvareller med landskapsmotiv är spänningsfyllda synteser av stark konstnärlig medvetenhet och med ovanlig lyskraft … bilder som lyser upp och värmer vinterslasket”

Kristina Mezei i UNT om utställning på Kavaletten, Uppsala:

”Lotta Lagercrantz akvareller … har en frisk klang och en fräsch kolorit. Hon låter antydningens konst komplettera det sedda, betraktaren blir medskapare i hennes känsliga landskapsbilder.”

Stig Johansson i Svenska Dagbladet om utställning på Galleri H, Stockholm

”…hon upplever det exotiska ljuset ….flödande impulsivt. Färg, ljus stämmer. Hela den exotiska glöden väller över betraktaren, sensuell, varm, praktfull.”

Thomas Millroth i Aftonbladet om utställning på Galleri H, Stockholm

”… I målningarna kan det brinna i grönt-brunt-violett runt ett isolerat träd, färgen fläckvis pålagd.  Sådana bilder verkar direkt … en öppen redovisning av en sökande osäkerhet snarare än ett direkt påstående. Jag tycker det är en sympatisk inställning, för jag känner mig delaktig.”

Lars Nittve i Svenska Dagbladet om utställning på Galleri H, Stockholm:

“…fångades mitt intresse helt av några kolteckningar … koncentrerade konkretiseringar av laddade psykiska tillstånd. Där finns ögonblicket, koncentrationen på det väsentliga.”